CALLE KRISTIANSSON - OFFICIAL FANZONE

Egentligen hade det räckt att beskriva gårdagskvällen i Konserthuset med två ord: Skönt gung. För om det var något som det bjöds på från scenen, av Kristianstads egen Calle Kristiansson och hans förstärkta Undervalleys, så var det skön musik.

Ren musik på nåt sätt, äkta glädje och en förvånansvärt intim känsla, trots den ovanliga rocklokalen, trots småpratande tonårstjejer i publiken och trots stundens allvar. Det var trots allt Calles första egna konsert efter Idol-tiden. Upp till bevis liksom, för den hemvändande sonen.

Gick det hem då? Jo. Från första tonen i "Are you gonna go my way" till extranummer med gospelkör och avslutande Afzeliuslåt.

Det var en Calle som åter fått sin trogna gitarr på magen, som ler sitt försiktigt lyckliga leende, som bjuder på blues med soul i rösten, på rock med blues i kragen.

Bandet trivs, visst är det Calle folk kommit för att se, men de har en framtid tillsammans de som står på scenen, en historia att luta sig tillbaka mot och det går alldeles lysande.

Låtlistan är smart varvad, balanserar fint mellan låtar Calle bjöd på under Idol och de egenhändigt nerplitade. Publiken är med på allt. Scenspråket är knappast explosivt och visst saknar jag Calles sköna signum – hans oefterhärmliga danssteg – men om det är allt som saknas, vem kan klaga? Musikaliskt är det en helhet som presenteras, en upplevelse för den som var där, en seger för de som trott på Calles liv efter Idol.


När han förstår att publiken förstår, att bandets egen musik går hem, då infinner sig lugnet. När det blir avskalat mysigt, då pallarna tas fram till pojkarna på scen, då ljuset dämpas, då överraskar de. "Walking in Memphis" är klockren redan innan Kristianstads gospelkör traskar in och förstärker känslan. Det är stort.

Och hade varit en lämplig avslutning. Men Calle and the Undervalleys liksom bara fortsätter. Först tänker jag att det nog är ett misstag, de hade ju publiken i sin hand. Men det är mitt misstag. För plötsligt släpper spänningen och efter ett par egna låtar och en het "Highway to hell" blir publiken hysterisk när gänget kliver av scenen.

Med extranummer som "With a little help from my friends", åter med gospelkören som fond, går kvällen från storartad till magnifik. När så Calle inte ger sig utan spelar Afzelius "Odyssevs" så ger han en ny sida av sig själv. Och Calle verkar inte vilja sluta. Publiken verkar inte vilja gå.

Kanske sitter de där fortfarande, mitt i musiken. Tillsammans.

//Åsa Carlsson