"Grym röst och skön stil!" - Calle i Norrköping
Skandiateaterns scen passade perfekt för den här spelningen. Det här är inte en konsert som är lätt att placera, något jag ser som en styrka. Det är originellt och lättillgängligt samtidigt.
Han har en skön stil, Calle Kristiansson. Jag vet inte vad som fångade mig först med Calle i Idol (jag tippade honom" topp 3" efter auditionprogrammen). Rösten och attityden är det jag gillar mest. Han pussade inte sin guldbiljett och grät glädjetårar. Nä, den knölades ner i skjortan helt enkelt.
Ingen annan struttar runt på scenen så att halva publiken suckar och smälter medan andra skrattar högt av lycka över den råa spelglädjen. Den här artisten kan både rocka loss och försvinna i en blues med sin gitarr. Faktum är att grabbarna spelar i kors på varandras gitarrer och skiftar plats så att till och med Calle hamnar bakom trummorna ett tag. Sånt gillar jag.
The Undervalleys kändes nya och fräscha och killarna på scenen har allt det där som inte går att lära in. Känslan, musikaliteten och attityden. Men det finns fortfarande mycket praktiskt att lära, även om gitarrbekymren hanterades utan att störa publikens upplevelse.
Det är inte många som gör sina listhits bättre live än på skiva. Men Walking in Memphis är verkligen Calles paradnummer. Grymt bra känsla där. Bäst var ändå bandets egna låtar. Lite skön blues i Wave och Throw yourself känns som deras trademark; våga ta chanser, även om det skiter sig. Även Calles väl valda covers fungerar fint. Jag kommer på mig själv med att sjunga med i Here I go again, en låt som lätt kan kännas lite "after ski " annars. Synd bara att man inte får något mer. Det är en väldigt minimalistisk "show on the road".
Calle och The Undervalleys borde vara en het festivalakt i år. Festivalfolket kanske inte vågar boka Idol-artister, men Calle är inget popsnöre. Han är en soulman.Han har en skön stil, Calle Kristiansson. Jag vet inte vad som fångade mig först med Calle i Idol (jag tippade honom" topp 3" efter auditionprogrammen). Rösten och attityden är det jag gillar mest. Han pussade inte sin guldbiljett och grät glädjetårar. Nä, den knölades ner i skjortan helt enkelt.
Ingen annan struttar runt på scenen så att halva publiken suckar och smälter medan andra skrattar högt av lycka över den råa spelglädjen. Den här artisten kan både rocka loss och försvinna i en blues med sin gitarr. Faktum är att grabbarna spelar i kors på varandras gitarrer och skiftar plats så att till och med Calle hamnar bakom trummorna ett tag. Sånt gillar jag.
The Undervalleys kändes nya och fräscha och killarna på scenen har allt det där som inte går att lära in. Känslan, musikaliteten och attityden. Men det finns fortfarande mycket praktiskt att lära, även om gitarrbekymren hanterades utan att störa publikens upplevelse.
Det är inte många som gör sina listhits bättre live än på skiva. Men Walking in Memphis är verkligen Calles paradnummer. Grymt bra känsla där. Bäst var ändå bandets egna låtar. Lite skön blues i Wave och Throw yourself känns som deras trademark; våga ta chanser, även om det skiter sig. Även Calles väl valda covers fungerar fint. Jag kommer på mig själv med att sjunga med i Here I go again, en låt som lätt kan kännas lite "after ski " annars. Synd bara att man inte får något mer. Det är en väldigt minimalistisk "show on the road".
Calle och The Undervalleys borde vara en het festivalakt i år. Festivalfolket kanske inte vågar boka Idol-artister, men Calle är inget popsnöre. Han är en soulman.
Fem spårvagnar: Calles röst.
Gullig: Calles kråsblus.
Skönast: Trummisen!
Spring i benen: Publiken. De satt ner tills det var ett par låtar kvar. Då gick det inte längre.
Allsång: Calle och hans "Memphis"
Bästa låten: Soul och egna Come our way
Mysigt: Rock på skånska
Alla var där: Hela familjer, förälskade tonåringar, äldre rockers och medelålders par.
Extra extranummer: Vi fick en skånsk visa också!
Calle gillar: Rolling Stones
Valpsjuka: De unga grabbarna på scenen glömde nästan bort publiken ibland.
Sämst: Rundgång. Uuuh!
Bästa kommentaren på scenen: "Kul att så många kunde komma. Men nu svänger det, så håll i stolen."
Roligaste kommentaren i publiken: "Alltså, jag darrar. Undrar om jag blir lugn bara han väl kommer upp på scenen."
Polare: Calle och grabbarna i bandet har gått i skolan tillsammans.
Kanon: Det hela avslutades med en äkta, skånsk visa.
Mitt i maten: Bandet åt halva middagen innan konserten, tog en paus för att spela och åt sedan färdigt.
Kö: Efteråt ville många träffa Calle.
Standardfrasen: Tack som fan!
Come our way: Calles egen låt om kärlek när den är som värst.
